Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tern tinat upp i gossens hjärta på samma gång som
den försvann från marken, och när den smälta
drif-van rann bort i porlande bäckar, så runno gossens
tårar i kapp med dem, och alltså blef det ljufvare
och lättare inom honom och han kunde med mera
lugn öfvertänka både det förflutna och framtiden.
Ja, det var bäst som det var. Det blef
sluttanken på alla hans funderingar. Här i Arby skulle
ingen hitta honom, han var som död för världen,
och nu skulle Isak, då han icke mera hördes af,
komma i skola, och han skulle nog göra sin sak
bättre och kunna bringa de gamles löfte i fullbordan.
När då Isak var riktigt i farten och åren hade gått,
då ville Jonas vandra hemåt igen och blifva faderns
hjälp vid gårdens skötsel. Detta var själfva
kärnpunkten i alla hans tankar, medan han satt på tufvan i
skogen bland sina getter och lärkorna sjöngo i skyn.
Men han var dock fortfarande skygg och undvek
gärna gårdsfolket. Om nätterna låg han bland sina
getter i getstallet, som var beläget under vestra
gaf-veln af sjelfva kyrkan. Prosten Björn såg han nästan
aldrig till, och när det stundom hände, så brukade
prosten alltid fråga:
»Hafva getterna tröttnat vid dig än?» och
därvid log han på ett eget sätt.
Dock lät han sin getvaktare vara för sig själf,
som han ville, liksom om han förstått, att den strid,
som utkämpades inom honom, behöfde tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
