Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pen. Men han kunde icke taga bort blicken från
vandrarne.
Den ene var en lång och mager man, klädd i
en lång, svart rock; den andre var en gosse,
ungefär af hans egen längd. Nu skymdes de bort af
en skogsdunge, nu syntes de igen. De togo af på
vägen öfver ängen, de ämnade sig tydligen till Arby
prestgård. När han icke vidare kunde se dem, föll
han ned på jorden och grät. Så blef han länge
liggande, men när han något hemtat sig, knäppte han
tillsammans sina händer och bad, såsom hans moder
lärt honom att bedja.
Något lugnare, satte han sig därefter på en sten,
tills solen började dala i vester, då det blef tid för
honom att föra hem sina getter. Men det var som
om han denna qväll haft tyngre fötter än vanligt.
Han ville icke gärna lämna skogen, och kinden var
ömsom hvit, ömsom röd, allt under det ögonen stodo
fulla af tårar. Till slut, när han icke kunde dröja
längre, började han sin vandring hemåt. Men äfven
den tillkännagaf en obeslutsamhet och en tvekan,
som han säkert själf icke skulle kunnat förklara.
Än bar det af så fort, som om det gällt att träffa
en kär vän, än gick han så långsamt, som om han
plötsligt besinnat, att han icke i vida världen hade
någon vän, än stod han alldeles stilla.
Till slut kom han dock ändligen hem, dref in
sina getter under kyrkomuren och ville själf krypa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
