Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ran åt Annestad till, där han tyckte sig se den
väldige mäster Jörgen stå med utsträckta armar och
välsignelsen på läpparne. Hjärtat blef så varmt,
känslorna strömmade så rika’ — hvem kunde vara
lyckligare än han?
»Gud välsigne din fader, Svenborg!» sade han
och fattade flickans hand.
Hon log så hjärtegodt, och såg så lycklig ut,
äfven hon, när hon såg upp på den högväxte
ynglingen med det fromma och dock så allvarliga
anletet. Hon visste, hon, hvad ingen mer än fadern
visste, att hon varit den, som lagt sig ut för den
fattige bondgossen, när brefvet från Laurentius
Bir-geri kom, och att fadern lät sig beveka af hennes
böner måhända mera än af den lärde Laurentii bref.
Hvad som åter från första stunden stämt henne så
varmt för Jonas visste hon icke själf. Men hon
tänkte på det ärliga och goda folket i Hederstorpet,
huru de bundit hela sitt hopp och sin lycka i detta
lifvet vid sönerna, och hennes goda hjärta, som
uppenbarade. sig i hela hennes väsen, gjorde det till
hennes högsta fröjd att se andra lyckliga. Därför
nickade hon också så hjärtevarmt åt Persmora på
kyrkvallen, söndagen efter sedan fadern skrifvit till
Linköping och gifvit sitt löfte att hjälpa Jonas, och
sedan hjälpte hon Persmora att gråta i glädje. Nu
stod studenten färdig att draga bort till främmande
land, och vore den gode Guden med bonom i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
