Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du har dock gifvit mig din kärlek . . .»
»Och jag tager den ej åter, men ... att blifva
väpnarens fru syntes mig redan vara för högt för
fiskardottern, — hertiginna, nej, nej . . .»
»Sigrid, Sigrid . . .. du’ talar så bestämdt. Är
det ditt fulla allvar? Nej, o nej, det är ej möjligt,
Sigrid säg, det kan ej vara ditt allvar!»
Och hertigen blef blek, men icke af vrede; där
låg ett drag af vemod och sorg öfver de ädla
dragen, och hans ögon uttalade bönens ord till den
sköna flickan lika mycket som hans läppar.
»Jag upprepar det», svarade flickan, »I egen
min kärlek, för er vill jag dö, — men nu må vi
skiljas och . . . aldrig råkas sedan.»
Och båten vände om, och man nalkades åter
stranden, där hertigen styrt till land.
Det uppstod efter flickans ord en tystnad, en
lång, en ödslig tystnad i den präktigt utsirade
slupen. Båda de unga försjönko i tankar. Slutligen
fattade hertigen åter Sigrids hand.
»Men när jag kommer åter, Sigrid», sade han,
»kanske skall du hafva ändrat tankar till dess. Jag
eger en vän, hans mor skall blifva din mor, om
några dagar skall du komma i hans hem, där skall
du vänta din Johan tillbaka . . . och när jag
kommer till mitt land igen . . .»
»Ack, hertig», afbröt honom flickan, och
hennes röst vittnade om en häftig inre rörelse, »säg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
