Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer af sjukdom, slutligen af vansinne lidande
hertiginnan. Långa timmar kunde hertigen sitta i
rummet, där han hade utsikt åt öster, åt det hållet, där
hans Bråborg låg, och där hans Sigridsborg skulle
komma att ligga. Och mången gång såg man
liksom en tår framvälla ur det drömmande ögat,
medan ett leende, ett matt men betydelsefullt leende
drog öfver hans mun. — Lifvét hade ingen glädje
mera att bjuda honom, ingen, ingen -*7- hans
ung-domsdagar voro flydda med sin klara himmel och
sin strålande sol; nu rådde där natt i hans själ, och
blotta skuggan af svunna fröjder vandrade där fram
och åter vid månens bleka sken.
»Det var Guds straff öfver ett äktenskap i
förbjudna led», sade folket.
Och själfva drottning Kerstin sade en gång, när
hon mottagit ett af de vanliga klagobrefven från
hertiginnan, skrifvet i något ljusare ögonblick:
»Gud förlåte presterna, som icke togo bladet
från munnen och sade till äktenskapet nej!»
En fanns dock, som kände hvad som mest tryckte
hertigens sinne. Det var Peder Nilsson. Och
ingen såg hertigen så gärna vid sin sida som denne.
Efter danska krigets slut satte sig hertigen i
ro i sitt hertigdöme, och allt sedan dess började
han med allvar tänka på sitt Sigridsborg.
»I vår!» sade han en gång tifl Peder Nilsson
och Arfvid Gyllenstjerna, hvilka voro inne i rummet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
