Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jaktsällskapet red in genom borgporten,
stod där en löddrig häst, hvars ryttare nyss stigit
ur sadeln.
»Hvad!» utropade hertigen, »är det icke Peder
Nilssons häst; jag tycker mig se Natt och
Dags-vapnet på sadeln.»
»Riktigt, ers nåd», svarade Arfvid Gyllenstjerna,
som red vid hans sida, »det är verkligen Natt och
Dags-vapnet, och om jag ej bedrager mig, är det
o
Peder Nilssons häst. Åtminstone är det hans
stallknekt, som håller hästen.»
Man stannade med detsamma vid slottsporten,
och hertigen var i samma ögonblick på marken och
skyndade så fort uppför slottstrapporna, att hans
herrar icke kunde följa honom.
I drabantsalen träffade han Peder Nilsson och
blef synbart glad af att se honom samt vinkade
honom med handen att följa sig. De gingo därpå
genom ett par rum, tills hertigen stannade i ett med
utsikten åt öster, det, där han helst trifdes.
»Nå väl, Peder Nilsson», sade han, sedan denne
stängt dörren till rummet, »hur mår fru Elsa, din
mor?»
»Jag hann nätt och jämt fram för att få
hennes välsignelse, ers nåde.»
»Hon är då död?»
Peder Nilsson gjorde en jakande åtbörd med
hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
