Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men», tog han efter en stund till orda, »med
hennes död var förknippad en underrättelse, som
jag minst väntade . . .»
»Glad, hoppas jag?» frågade hertigen.
»Som man tager den, ers nåde.»
»Huru, hvad menar du?»
»Jag fick veta, att hvad jag och I, ers nåde, i
sju års tid önskat och eftersträfvat, har varit under
alla dessa år en verklighet.»
Hertigen såg häftigt upp och hans ansikte blef
än rödt som blod, än bleknade det ur och var
lik-hvitt.
»Min moders hem», fortsatte den talande, »har
under dessa år varit Sigrids hem ...»
Hertigen stod en stund stilla och såg stelt på
Peder Nilsson, men sade icke ett ord, och så sjönk
han ned på golfvet. Peder Nilsson skyndade fram
och lyfte upp honom samt satte honom varsamt i
en bredvid stående länstol, men han kunde icke
finna något lif i hertigen.
Han öppnade dörren och ropade ut åt
drabantsalen att tillkalla hjelp. Hertigens hofherrar skyndade
in och där blef stor uppståndelse på hela slottet.
Med den ståtliga banketten blef där intet af,
alla gingo tysta och sågo bestörta på hvarandra,
och de, som fingo tillträde till hertigens person,
skakade sorgsna på hufvudet, om de tillfrågades,
hur hertigen befann sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
