Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiders, så till vida som Vasakonungen var den,
hvilken tog, så att säga, initiativen i sin tids utveckling,
och folket följde honom. Man kan i många fall
säga, ått förhållandet nu är omvändt. Men det är
lätt att finna, det konungens ställning måste vara
och blifva en väsentligen annan, när han själf är
den, som för sitt folk framåt, än när han blott
genom eftergifter — måhända ofta med ett
prelaten-siskt understucket: »detta är jag nödd och tvungen
till» — följer efter ett framåtskridande, som han
icke kan hindra. Det må vara på kanonernas
slagfält eller på de fredliga idrotternas, men främst i
spetsen — där är konungens plats. Där stodo
Va-sakonungarne, och folket följde dem — följde dem
ännu, när de i blind yra sudlade sina händer i
Sveriges ädlaste blod.
Det är ett par drag ur Carl IX:s och Gustaf
II Adolfs lif, som vi här hafva tagit oss före att
nedskrifva och som ledt oss till ofvan anförda
tankar. Vi torde ännu tydligare åskådliggöra en bild
af denna tid, om vi närmare taga den förre af
dessa konungar i betraktande — honom, som med
obeveklig hårdhet for fram emot Sveriges högste
män, sina egna fränder, och tecknade i blod sin väg,
medan han, å en annan sida, deltog i det egentliga
folkets fröjder oeh sorger, som om han varit en man
ur dess krets. Det var icke ovanligt att se honom
deltaga i borgarnes släkthögtider och på det mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
