Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rike, där icke en mängd hemman lågo i ödesmål.
Synnerligast var detta fallet i gränslandskapen till
Danmark. Konungen själf och de förnämsta i
landet måste låta nedsmälta sitt silfver för att skaffa
medel till de nödvändigaste utgifterna. Ja, det visar
sig af konungens egna bref några år efteråt, att då
ännu bristen var så stor, att konungens bordsilfver
måste nedsmältas till penningar gång efter annan.
När främmande sändebud till exempel väntades,
gjordes nya bordkärl, och så fort de farit, smältes
kärlen ned igen.
Och till råga på allt stod fienden, segrande och
mäktig genom en öfvad och stridsvan här, midt i
landet. Christian IV hade strax i början af kriget
bemäktigat sig Kalmar. Nu, 1612, ville han äfven
taga Elfsborg, Sveriges enda fasta punkt på den
tiden vid vesterhafvet. Därefter skulle han tåga rakt
på Jönköping, möta därstädes en annan från
Kalmar ditdragande dansk här, och efter att hafva
tagit Jönköping rycka in i Östergötland och så vidare
norrut till Stockholm — den gamla vägen, som de
danske konungarne så väl kände sedan unionstiden.
Man måste under sådana förhållanden medgifva,
att utsikterna knappast kunde vara mörkare, än de
voro, då den sjuttonårige Gustaf Adolf, efter hertig
Johans afsägelse af alla anspråk, lyfte Sveriges krona
på sitt hufvud. Likväl var det icke misströstan,
som gjorde hans blick så tung, då han den 10 ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
