Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nuari 1612 gick utför slottstrappan i Nyköping och
satte sig i den med svart kläde öfvertäckta släden,
som skulle föra honom till kriget. Det var icke
misströstan, men väl var det bekymmer, som tyngde
på den kunglige ynglingens själ, och just däruti låg
endels Sveriges räddning. Lugn, allvarlig och med
en brinnande längtan i bröstet att offra allt —
ungdomens nöjen vore här oriktigt att tala om, ty de
hade icke något värde för Gustaf Adolf, men hvila,
beqvämlighet, lif och blod — för den älskade
fosterjorden, förlorade han aldrig modet eller
förtröttades, utan kraften växte med bördan.
Sådan var konungen, och hvar han drog fram,
tände han mannamod omkring sig. Den svenske
bondens trofasthet och uthållighet i farans stund
förnekade sig heller icke. I offervillighet räckte
bonden konungen handen — och däruti låg ock en
af orsakerna till Sveriges räddning. »I denna sista
stora fara från danska sidan», säger Geijer, »är det
Gustaf Adolf personligen och den svenske bonden,
som räddat riket.» Det var endast några få socknar
på gränsen — således knappt nämnvärda undantag
— som underkastade sig inkräktaren. Det är ett
talande bevis för den saken, ej blott att
fosterlandskärlek fanns, utan äfven ett mod, som ej lät sig
böjas ens af den största nöd, och en förtröstan om
slutlig seger, som aldrig lät en tanke på motsatsen
uppstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
