Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guds kraft, att nedfalla och afbedja sin synd och
finna ro i sin graf.
Just som tonerna af den sista psalmversen ljödo
från lägret, nalkades denne man studenten. Han
lade sin magra hand på den unges skuldra och sade
med en hväsande röst, som skulle vara hviskande:
»Unge man, I ären från Sverige ...»
Studenten flög till, och när han kastade sin blick
på det bleka, magra anletet vid sin sida, stelnade
hånleendet på hans läppar, och fromheten och
oskulden på hans panna dunstade bort, och uttrycket
förvred sig till ett fegt grin, ungefär som man tänker
sig den onde engelns leende, när han plötsligt tror
sig stå inför ransakarens röjande blick.
Detta minspel, som dock varade blott ett
ögonblick, undgick icke benrangelsmannens skarpblick,
och äfven hans tunna läppar krusades af ett leende.
»Utan att veta det», fortsatte han, »hafva vi
varit grannar under de sista dagarne . . . och jag
har däruti funnit ett ytterligare skäl att närma mig
eder, ehuru jag väl hade gjort det dessförutan, ty
jag har länge med uppmärksamhet följt eder.»
»Och hvad har väl kunnat förskaffa mig den
äran?» sporde studenten icke utan en skymt af
förlägenhet.
»Edert anspråkslösa väsende», svarade
benranglet, låtande blicken gå i samma riktning som
studentens, hvilken oaktadt sin öfverraskning icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
