Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margareta Brahe hade varit uppe med
morgonsolen. Hon hade oroats af mörka drömmar, hvilka
hängde fast i hjärnan ännu länge sedan hon stigit
upp och bidrogo att fylla hennes sinne med dystra
aningar. Hon försökte förgäfves att med
förnuftsskäl jaga bort dessa små onda väsenden, som
komma, Gud vet hvarifrån, men hänga envist qvar, när
de en gång lyckats smyga sig in i själen. Hon
tänkte på konungen och den ynnest han visat
hennes hjärtas utvalde, och så väfde hon i tankarne ett
stycke i rosenrödt och guld, men så påminde hon
sig, huru mörkt, huru nästan dystert Knut
Assars-sons öga brunnit, och med ens var den rosenröda
väfven afklippt och bara äfsingama hängde som en
söndersliten spindelväf och foro af och an för vinden.
Drottningen kallade på henne. Äfven hon var
orolig och ängslade sig, såsom hon brukade, när
konungen skulle lämna henne. Det skingrade dock
till någon del de tunga skyarne inom Margaretas
tankevärld. Men när hon återvände från
drottningen, kommo de mörka aningarna åter med
förnyad kraft.
Det var redan frampå förmiddagen, och stunden
nalkades, då konungen skulle draga bort.
Margareta hade ofta nalkats fönstret, som om hon sökt
någon förströelse i de många, som kommo och gingo,
men lika ofta hade hon dragit sig tillbaka, och för
hvarje gång hade ett drag af missräkning, af till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
