Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Christian IV i Danmark, han, som ville gå och gälla
för nordens mäktigaste konung, hade blifvit
besegrade och måste med nesa draga sig ur spelet, —
en vändpunkt var inne. Det hade kommit
därhän, att antingen skulle mörkret segra och på
samma gång kejsaren vinna en sedan långt
tillbaka förgäfves eftersträfvad maktfullkomning, eller
ock skulle något alldeles oförmodadt inträffa. Hela
Europa såg med bäfvan de frukter, som kejsaren
stod i begrepp att plocka af sina många segrar, —
men ingen gick honom mera till mötes på
marken, ingen vågade draga svärdet mot honom. Det
var, kunde man säga, ett återupprepande af den
gamla bibliska taflan om Goliat. Kejsaren kastade
utmanande sin handske mot Europa och sporde
segerstolt, om det hade en David att skicka emot
honom.
Och denne David fanns. Sveriges konung
upptog den kastade handsken och stod färdig att träda
innanför skranket. Alldeles obekant var han väl
icke för Europas furstar. Hans segrar i Ryssland
och mot Sigismund i Polen hade beredt honom ett
namn och fäst uppmärksamheten på honom, men
det var mera nygirighetens uppmärksamhet på
uppkomlingen, än den lugna visshetens, som grundar
sig på kännedomen om redan pröfvade krafter och
till följd däraf väntar sig något stort och kraftigt.
»Denne Sveriges konung är en ny uppgående sol»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
