Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall skakas däraf, och. deras välde skall bringas till
en sådan ytterlighet, att de skola anse sig själfva
förlorade.» Detta yttrade den franske statsmannen
på en tid, då man vid det kejserliga hofvet i Wien
skämtade öfver »den lille fienden, som man åter fått
sig på halsen», och »snömajestätet, som snart skulle
smälta för söderns solstrålar».
Emellertid uppstodo vid underhandlingarna, till
följd af franska hofvets öfvermod, åtskilliga
svårigheter. Charnacé ville ej gifva Gustaf Adolf titeln
af »hans kongl. majestät», utan blott »hans kongl.
värde», menande, »att det var skillnad på
konungslig purpur, och att den ej alltid erhölles för samma
pris», hvarjämte han ville, att franske konungens
namn alltid skulle sättas framför Gustaf Adolfs.
Denne var nämligen af en ny ätt, då däremot
Ludvig XIII i Frankrike tillhörde en ätt, som sedan år
907 suttit på Frankrikes tron. Gustaf Adolf
påyrkade och genomdref grundsatsen af alla konungars
likhet, och då Charnacé ytterligare lät i förslaget
inflyta, att Frankrike tog den svenske konungen i
sitt beskydd, gaf Gustaf Adolf det stolta svaret, »att
han ej kände någon annan beskyddare än Gud och
sitt svärd», och afbröt underhandlingen. Denna
upptogs väl åter, och förbundet afslöts, såsom nämndt
är, men Gustaf Adolf kunde aldrig riktigt glömma
den öfvermodiga tonen. Hvad som bestämde
honom var behofvet af penningar. »Vi behöfva pen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
