Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högt för din djärfva själ . . . men världen,
verkligheten säger sitt bleka nej, lika obevekligt, som
klockorna från domkyrkan sjunga sin liksång, och
där-före känner du smärta i själen!»
»Ja, ja, David», utbrast Joel, »klockorna sjunga
liksång . . . Ha, ha, du milde drömmare, du talar
om djärfva hugskott och sätter slottet där borta
såsom knappast nog högt för mig. . . . Ack, du vet
icke, att jag i denna stund är färdig att svälta ihjäl,
om icke något underverk inträffar. Visserligen äro
klockljuden liksom bestämda för mig, och jag lider
dem godt, ty underverkens tid är med allo förbi.. ..
Se där, det är min hela egendom!»
Och han framvisade ett litet silfvermynt, som
han betraktade med lidelsefull hänryckning.
»Det är det enda, som jag fick med mig, när
jag drog hit upp, och jag har lyckats behålla den
lilla penningen, ehuru frestelserna mången gång med
hungerns alla qval kommit öfver mig och snart sagdt
kunnat dränka mitt förnuft i glömskans flod. . . .
Jag har behållit den, och jag skall behålla den....»
»Du går för långt i din häftighet, Joel»,
menade David; »det står ej så för lifvet, som du tror;
nu har du drifvit ditt arbete igenom, och nu skall
hela den stora världen mottaga dig. Tro mig,
ingen ärlig arbetare går miste om sin lön.»
Ett till hälften föraktfullt, till hälften bittert
leende krusade den mörke Joels läppar, och han sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
