Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det var ju mig det gällde, Joel?» sporde
David och såg leende på honom, som om han ville
säga, att när han icke tog det så häftigt, så borde
ock hans vän kunna glömma det eller åtminstone
i lugn kunna höra talas därom.
»Hade det ock varit den man, som jag aldrig
sett för mina ögon», sade Joel, »så hade det gått
mig lika till sinnes. ... Så sannt jag lefver, jag
skulle på ögonblicket hafva gifvit den förnäme
herren en minnesbeta, hvar så icke drottningen kommit.»
»Och så hade dii för alltid stängt vägen för
dig, Joel!»
»Jag begriper dig icke», afbröt Joel; »med
sådana medel vill jag icke taga ett steg framåt, utan
förblifva som du i dalens natt. ... Nej, ett skall
erkännas, det är, att jag är menniska. . . . Hela mitt
inre uppreser sig, och jag blir vild, när jag hör de
fördömda orden skära i mina öron: undan,
varibör-ding! . . . Och möter jag honom, jag slår honom på
stället neder, flöte ock tio konungars blod i hans
ådror!»
Det förefaller nästan otroligt, när man, efter at4
hafva låtit blicken hvila på det Sverige, som
styrdes af Gustaf Adolf och Axel Oxenstjerna, flyttar
den öfver de jämförelsevis få åren till det, som
styrdes af Christina —, det förefaller otroligt, huru på
några år allt kunde så förändra sig. Den fasthet,
säkerhet och trygghet, den ära och ärbarhet, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
