Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller dö. Carl XII själf i sin kungliga storhet är
det bästa uttrycket för detta drag i tidsandan.
De unga skildes åt, och de nedfallna bladen
höllo en ringdans på platsen, där deras fötter nyss
trampat, som om de velat visa, huru föga de
mensk-liga beräkningarna kunna hålla stånd i lifvets
stormar, där det gäller att strida på lif och död för det
rätta och goda, och där lyckan, den sanna lyckan
faller som en krans ofvanifrån på den, och endast
på den segrarens svärd.
Men bakom syrénhäcken framträdde en
gammal, nedlutad man.
Han stannade midt bland de dansande bladen.
Men här reste han sig och riktade anletet mot
höjden. En suck flög dit upp. Men kring de insjunkna
dragen lägrade sig ett uttryck af fast och glad
beslutsamhet, som när menniskan efter en lång strid
kommit till klarhet och blifvit ense med sig själf.
Med hastigare steg än man kunnat vänta gick
han genom trädgården, stannade ett ögonblick vid
grinden och blickade sig omkring, men fortsatte
därefter med ökad skyndsamhet sin vandring öfver
gården till förstugutrappan.
Inne i salen satt hans fru. Nu var också hon
gammal, och sorgerna och pröfningama hade hunnit
henne, fårat hennes kind och blekt hennes en gång
rika hår. Men i ögonen log ännu samma fromhet
och innerliga hjärtlighet som i yngre dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
