Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lagen kan icke åtkomma dem, men samvetet,
samvetet, hustru. . . . Säg nu, vill du som jag?»
»Ja, ja, Joel!» utropade den ädla qvinnan, »icke
ett öre med orätt. . . . Herren skall nog utse vår
del, därom är jag viss!»
Joel Gripenstjerna steg upp och slöt sin hustru
i sina armar, under det han grät som ett barn.
»Gud vet, huru det kommer sig, Elisabet», sade
han därefter, »jag har aldrig känt mig så lycklig
som nu, fast jag vet, att jag är fattigare än jag
någonsin varit.»
»Gud välsigne dig, Joel!» återtog hans hustru,
men tillade, i det hon log mellan tårarne: »vi hafva
dock din faders silfverpenning i huset.»
Gubben blef med ens helt allvarsam vid dessa
ord, och han sammanknäppte sina händer.
»Min faders silfverpenning!» sade han, »ja, den
finnes i huset, men den är min dotters egendom ...
Gud, hvilken sanning, hvilken förfärlig sanning
innehålla ej de få orden af min ungdomsvän!»
Han gick åter fram till valnötsskåpet och
framtog en liten nött skinnpung, hvarur han upptog ett
sammanviket papper, som innehöll den gamla
silf-verslanten. På papperet stod: »Lefver du den
stunden, att du kan säga mig, det jag glömt mitt
fosterland, så må rikedomen förtorka i min hand, och
jag gå bort ifrån allt lika fattig, som jag kommit
till det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
