Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Europas mäktigaste furstar kunde följas. Alla
de, som då voro med honom och rörde sig med
hjärtan fulla af mod och hopp och lysande
framtidsdrömmar, längtande efter stridernas fara och ära,
— alla voro de borta, sedan de druckit både ärans
och motgångens bägare i botten. Många hade
fallit midt under segerloppet på de fält, hvilka till oss
burit namnen om sagolika segrar, de flesta
försmäk-tade i fångenskap i Ryssland, i Polen och i
Danmark. En af de gamle kämparne återsåg konungen
nu: Det var själfve den forne höfdingen för hans
drabanter, Arvid Bernhard Horn. Men denne var
icke mer den forne krigaren, den tappraste bland
de tappre. Mörka rykten lupo omkring om honom,
och de hade hunnit äfven Carls öron. När de
skildes åt, stod Carl på höjden af makt och ära; nu
hade han, snart sagdt, nått stegens motsatta ända.
Under sådana förhållanden kan man lätt tänka sig,
med hvilka känslor Carl skulle återse sin förre
drabantkapten. Men han nöjde sig med att säga: »Grefve
Arvid, I han blifvit ett hufvud högre, se’n jag såg
er sist!»
Djupt och bittert kände Carl själf, huru allt var
förändradt. Det låg som ett tungt moln af missmod
och förtviflan öfver hela landet, hvarur då oCh då
röster hunno honom. Själf talade han föga därom,
men någon gång slapp det fram, såsom då han, när
man framlämnat dödsdomen öfver en general och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
