Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han frågat efter skälen, bland hvilka anfördes, »att
mannen talat illa om konungen», — yttrade under
ett vemodigt leende: »Skulle alla, som så göra,
straffas med döden, skulle ej många svenskar blifva
vid lifl»
Vi skrifva dock icke här Carls historia. Det
är för alla bekant, huru han gick med lugn sitt öde
emot, aldrig vikande en hårsmån från det, som han
ansåg vara rätt, och ännu i sista stunden talande
om sin rättvisa sak och att Herren till slut skulle
hjälpa. Vi vilja här blott hopsamla ytterligare några
drag ur det mer enskilda lifvet, för att visa, huru
krigar konungen i grunden var densamme nu i
olyckan, som då han femton år förut drog ut att vinna
segrar och ära, densamme i mod, i själfuppoffring
och denna innerliga hjärtats godhet, som han
åda-galade, när han som segrare stod utanför
Köpenhamn. Vi vända oss därför till det belägrade
Stralsund, hvarifrån han under ytterlig lifsfara arbétade
sig ut genom isen, då han i sällskap med den
of-vannämnde Rosen och Düring företog sin vådliga
hemfart och landsteg vid Trelleborg, sedan han
lyckligen undgått den i Östersjön kryssande
Tordenskjold.
Här såg man honom vanligen på de farligaste
ställena, såsom vid Frankenthor, där fiendens
bomber spelade natt och dag. I detta porthvalf lät han
stundom uppduka sin tarfliga måltid, och från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
