Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, och vi skola dela med oss af vårt goda,
är det icke så, Elisabet? Ack, hvad det kännes
ljuft, när man kan göra något godt! Och därföre,
ser du, så tänkte jag, efter som du i alla fall är
ensam af din släkt, att du skulle göra dig själf en
glädje med att . . .»
Emerentia kom springande i detsamma. Hon
ville dölja sig bakom en björkbuske, när hon fick
se modem och hennes väninna, men måste på en
vink af modern krypa fram. Det var en skelögd,
rödhårig flicka med alla later af en själfsvåldig
uppfostran. Kring läppame hade hon anklagande
märken efter sitt betraktande af, icke Guds ord, men
Guds gåfvor. Elisabet Corelia tog henne i sina
magra armar och kramade henne, hvarpå hon tryckte
en kyss på den fräkniga pannan. Fru Sidonia log
så innerligt godt därvid. Men Emerentia, som
tycktes fått alldeles nog af kärleksbetygelser, passade
på, så fort tillfället erbjöd sig, och sprang bort.
»Gif Emerentia Källeryd!» hviskade fru Sidonia
med tårar i sina moderliga ögon, fortsättande den
tankegång, som blifvit afbruten genom Emerentias
uppträdande.
Elisabet Corelia flög till, så oförberedd var hon
på vidden af den hängifvenhet, som hennes väninna
gjorde anspråk på. Men hon insåg ögonblickligen,
att hon här icke hade något val, om hon i fm
Sidonia ville påräkna en hjälparinna, och hon hade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
