Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
själfva verket redan gått för långt för att kunna
gå tillbaka och själfständigt utsäga ett nej.
Där-före svarade hon:
»Källeryd, ja Källeryd ... du menar, att jag
skall testamentera gården åt Emerentia?»
Fru Sidonia nickade, och så nickade Elisabet
igen, och så var den saken på det klara. De
fortsatte sin gång utåt vägen, som ledde till Källeryd.
Men under en hängbjörk, långt bort från
kaplans-bostället, öfverst på en kulle, hvarifrån man kunde
se Källeryds kyrka och taken af Källeryds stora
säteri, stod Märta lutad intill en ung man, som höll
hennes hand i sin.
»Var tröst, flicka», hviskade denne, »väl liknar
du styfdottem i sagan, och väl är du utan både
’ fader och moder, men det onda skall hafva sin tid.
Jag är också styfson, och vet väl, att brödet från
en styfmoders hand är hårdt, men jag hoppas ändå.
Jag har dock min faders välsignelse med mig! . . .»
»Ja, dig går det nog väl i händer, Sven!» sade
Märta, och tårarne runno så klara utför hennes kind.
De stodo en stund tysta i tankar, hvarpå Sven
såg upp med en blick, hvari han sökte inlägga
mod och hopp, och sade:
»Än ringen då, Märta, den gamla järnringen;
du glömmer då alldeles den?»
»Nej, det gör jag icke», återtog Märta, »men
den lycka, som den skall skänka, hon kommer sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
