Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom, och han utbredde sina armar och tryckte
dem till sitt bröst.
»Gråt ej, barn», sade han och såg Märta i de
tårfyllda ögonen; »jag ser litet längre än du, och
du skall blifva lycklig, fastän du går arm ur den
gamle kaplanens tjäll. . . . Men hvad jag hafver, det
gifver jag, i det jag nedkallar öfver dig och öfver
eder båda Guds välsignelse!»
Den gode gubben var själf rörd, men hans
rörelse upplöste sig i ett mildt leende, så fullt af frid
och värma som aftonsolen, hvilken bestrålade både
honom och de unga. Leendet låg ännu på hans
läppar, när han vände sig till Sven, som var hans
son i ett föregående gifte.
»Vi se hvarandra icke mera här i världen, son»,
sade han, »men har du Gud troget i hågen, så
mötas vi en gång där på andra sidan. . . . Farväl, gosse,
och Gud vare hos dig!»
Därmed gick han, som om han ville skynda
bort från skilsmässans smärta.
En blick, ett handslag, och så skildes äfven
Sven och Märta. Men öfverst på kullen, bakom
ungskogen, framträdde tvenne skepnader, hvilka
af-tecknade sig så mörka mot den ljusa bakgrunden.
De voro fru Sidonia och hennes väninna
Elisabet Corelia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
