Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindbom visste icke heller någon råd, då
men-niskan var i det tillstånd, att hon icke kunde föras
bort. Men som han icke var så fullkomligt
be-herskad af fördom mot qvinnor, som baron Svante,
så kom han, när han fick höra den stackars
jungfruns olycka, att tänka på, det hon ändock var en
af Gud skapad varelse med menskliga rättigheter,
och han sade:
»Vi äro dock inför Gud, när allt kommer
omkring, alla lika!»
Baron Svante tog ett steg baklänges, men
Lindbom fortsatte med sitt tal och fann därunder allt
tydligare själf, att det här var rent af fråga om
plikt och icke om förutfattade tycken. ’
Så blef det då till slut bestämdt, att
menni-skan, som såg ut som en ryttare, fast hon var
jungfru Elisabet Corelia, skulle, få stanna öfver natten
åtminstone, eller tills man hunnit anskaffa
läkare-hjälp, och Sköld fick i uppdrag att föra henne in
uti ett rum i ena flygeln.
Men Svante Horn brummade om qvällen, och
föga sof han om natten. Tidigt på morgonen
uppenbarade sig åter Sköld, som rapporterade, att jungfru
Elisabet höll på att dö, och att hon bad att få träffa
baronen. Denne ropade på Lindbom, som
händelsevis befann sig i rummet bredvid, och sporde
honom till råds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
