Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
satser och vandel, som utmärkte en svensk krigare allt
sedan Gustaf Adolfs och Axel Oxenstjernas dagar.
Därföre voro hans steg så dröjande, när han
gick utför trappan och öfver gården, men också så
fasta. Han gick ogärna, det syntes på honom, men
han skulle icke afstått från att gå, om ock något
ännu värre väntat honom.
När han slutligen stod vid dörren, tog han ett
djupt andetag, bemannade sig med allt sitt mod,
vred om nyckeln och steg in.
Där inne låg jungfru Elisabet Corelia, men hon
såg barsk ut, ehuru visserligen de grå ögonen glänste
något matta.
»Jungfru Elisabet Corelia?» sporde Svante Horn
efter ett ögonblicks tystnad.
Elisabet gjorde en jakande åtbörd med
huf-vudet. •
»Tänker dö?» fortsatte Svante Horn.
Samma svar.
»Vill tala vid mig?»
»Ja, kom närmare, jag vill tala!»
Hon pekade med handen på en stol, men
baronen tycktes icke förstå meningen, utan blef qvar
vid dörren.
»Emot min vilja har jag fallit er besvärlig»,
yttrade då Elisabet; »jag brukar väl kunna styra
en häst, men denna gången lyckades det icke . . .
jag trodde, att denna natt skulle blifva min sista,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
