Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja så, ringen», yttrade Elisabet; »kunde tro
det . . . dumt, att den tingesten skulle komma till
synes, ty jag är stolt, skolen I veta, baron, fullt ut
så stolt som I, och icke ville jag tvinga eder ifrån
edra vanor, då jag icke själf kunde göra det. . . .
Det är detsamma, det är en nådegåfva, nå väl, efter
I så viljen, så må det vara ringen, som dragit eder
till mig. . . . Hvad viljen I nu med den?»
»Jag vill se ringen!» svarade baronen med en
stämma, som darrade af rörelse.
Jungfru Elisabet Corelia tog af sig den svarta
snodd, vid hvilken ringen hängde, och räckte den
åt baronen.
Denne fattade snodden med ett uttryck i sitt
ansikte, som gränsade till andakt, och gick fram till
fönstret, dår han noggrannt undersökte den lilla
ringen. Det dröjde länge, innan han därmed var
färdig, och när han slutligen slog upp ögonen,
dallrade där stora tårar.
Han vände sig långsamt om.
»Hvarifrån hafven I fått denna ring?»
»Af min broder! Han gaf mig den på sin
sotsäng . . . det sista han sade var namnet Svante
Horn.»
»Hvad hette eder broder?»
»Erik!»
»Sade han, hvar han fått denna ring?»
»Ja!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
