Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Min ring?» upprepade Märta förvånad, »jo, den
är i godt förvar!»
»Men låt mig se den!»
Märta drog fram den lilla snodden och höll upp
ringen för Sven. Denne fattade den, men sade vid
första ögonkastet därpå:
»Detta är icke din ring, Märta . . . här fins icke
något namn alls.»
Märta såg efter och fann, att Sven hade rätt. Hon
slog bestört tillsammans sina händer, men utan att säga
ett ord vidare gick Sven sina färde, och han hade så
brådt, att Märta icke ens hann göra honom en fråga.
Hon ville skynda efter honom, men när hon
närmade sig dörren, såg hon honom skymta förbi
fönstret. Han gick snedt öfver gården, och när
han kom genom grinden, tog han af åt vägen som
ledde till Källeryd. Märtas förvåning stegrades,
i
men ett utrop af fru Sidonia, som öppnat den inre
dörren till storstugan, kom henne att lämna all tanke
på Sven och ila till spiseln och det afbrutna arbetet.
Hon hade knappt hunnit dit, förr än fru
Sidonia fattade henne i håret och ryckte hennes hufvud
tillbaka, förklarande, att Märta kunde reta stenar
på sig genom sin lättja och vårdslöshet.
Efter en stunds föreställningar, åtföljda af
lämpliga fingervisningar, gick den stränga matmodern
in i sin himmel igen, ty, sade hon, sannt nog, »här
är det blott en tunn dörr mellan himmel och afgrund!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
