Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därefter försvann han, och Märta hörde, huru
Sven och Lindbom strax därefter öppnade dörren
till storstugan och stego in. Hjärtat klappade så
hårdt, som om det ville spränga hennes barm.
Hvad ville väl allt detta betyda, och hvad skulle nu
ske?»
Men öfverraskningen därinne blef icke mindre,
då den höga kämpaskepnaden trädde innanför
dörren, och strax därefter Sven. Fru Sidonia slog ihop
händerna, själfva Emereptia lutade sig framåt och
såg för ett ögonblick i sitt lif rätt fram. Jungfru
Elisabet satte handen i sidan och näsan i vädret.
»Hvad står på, Lindbom? sade hon. »Baronen
ligger väl inte för döden?»
»Låt mig se den lilla järnringen, som skapat
eder lycka!» började Lindbom, utan att gifva akt
på den manhaftiga jungfruris spörsmål.
»Ringen?» frågade Elisabet och ryckte till.
»Hvad hafven I med den att skaffa? Jag skall en
gång för alla säga honom, min käre Lindbom, att
näsvisa tjenare äro något, som jag minst af allt kan
tåla . .. förstår han, min käre vän? Skall jag vara
på Kålleryd, så märker jag, att ett och annat där
måste ändras . . . lägg det på minnet så länge!»
Därmed såg hon på sin vän, fru Sidonia, som
med en knyck på hufvudet och en axelryckning
ville tillkännagifva sitt deltagande och sitt fullkomliga
gillande af förtrytelsen öfver en så näsvis begäran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
