Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Lindbom lät sig, förunderligt nog, icke alls
bekomma. Den ton, med hvilken han svarade, var
så lugn, som om han icke ens hört hvad som
yttrats. Endast i de ärliga ögonen kunde man se en
skymt af sorg, som möjligen Sven kunde fatta och
förklara; men icke någon af de öfriga i rummet, —
sorgen öfver allt det onda, som kån utgå från ett
menniskohjärta.
»I måsten visa mig ringen, jungfru Elisabet,
jag talar med den rätt, som baron Svante Hom hår
har att tala.»
Antingen nu jungfru Elisabet lät beveka sitt
manhaftiga sinne af fruktan, hvilket dock knappast
är att antaga, eller hon tvärtom ville visa, huru föga
hon behöfde ledas af en sådan känsla, — nog af, hon
framtog den lilla ringen och räckte ut handen med
snodden, utan att bevärdiga Lindbom med en blick.
Lindbom tog ringen och tycktes betrakta den
noga. I själfva verket betänkte han, huru han
rättast borde gå till väga för att vinna sitt mål.
»Skall jag säga, huru I hafven fått denna ring?»
sporde han därefter, utan att taga sina ögon från
denna.
»Huru jag fått ringen?» vidtog Elisabet. »Nej,
Lindbom, nu går skammen på torra landet!»
»Ringen är stulen!» fortsatte Lindbom med sitt
orubbliga lugn, ehuru sorgen framträdde något
tydligare i hans ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
