Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och drottningen lydde.
När konungen hade genomögnat dessa bref,
kände hans vrede ej mer några gränser. Han
glömde sig själf, sin värdighet som konung, sina
plikter som make, sin drottning, sin hustru; allt
fördes bort af en giftig vind, rullades ihop, som
löfvetr om hösten, och trampades under fötterna.
Vi vilja ej, vi kunna ej återgifva de skymfliga
otidigheter Gustaf Adolf nu slungade öfver sin ädla
och oskyldiga gemål, hennes mor och hela sin
familj. Han gick med häftighet fram och åter i
rummet och slog därunder gång efter annan
knyt-näfven i bordet.
Drottningen höljde sitt ansigte i sin näsduk,
och när hon någon gång såg upp, voro hennes
kinder öfversköljda af tårar.
»Jag är den olyckligaste varelse på jorden»,
utropade slutligen konungen; »jag har sett de
heligaste band, som kunna förena de dödliga, ja, själfva
blodsbanden, brytas.»
Och därmed gick han ut ur rummet, och såg
ej på en hel vecka sin drottning, ej ens under
mål-tidstimmame.
Fåfängt vore att beskrifva drottningens, sorg,
som gränsade till förtviflan.
Men konungens tillstånd var icke mindre
beklagligt, till och med fast man måste medgifva, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
