Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Hindersson var i kyrkan.
Det var, såsom bruket är på landet, begrafning
strax före gudstjenstens början.
En fattig qvinna hade begrafts och en
förmögen bonde. Bondens kista nedsänktes först, och en
stor proceession följde den till grafven. Den fattiga
qvinnans kista följdes blott af två män; den ene var
den aflidnas man, den andre Carl Hindersson.
Det var en i alla afseenden ful karl, denne den
aflidna qvinnans man, han var kort och undersätsig,
ja, det låg på en gång något vänskapligt och
fruk-tansvärdt i dessa väldiga skuldror och dessa
ofantligt störa, senfulla händer, isynnerhet när
ögonbrynen drogos ihop, och de sammanbitna läpparne
talade om vrede. Ansiktet, groft och liksom tillyxadt
af en gråsten, upplystes dock af ett par djupa blå
ögon, och dessa voro till och med vackra. De lågo
liksom tvenne undangömda källor, hvilka afspegla
himlen, midt ibland stenrösen och skogssnår. Nu
var detta ansikte blekt, och denna blekhet bredde
liksom en genomskinlig slöja öfver de fula dragen.
Allt medan presten läste, stod mannen, som om
han varit den blifvande vården på sin hustrus graf;
en matt ryckning, just som de tre skoflarne mull
föllo på kistlocket, sedan böjde han ned hufvudet
och stod alldeles orörlig. När presten sedan läste:
Vänd ditt faderliga ansikte till oss, dina barn, och
gif oss nåd . . .’ sänkte han ned hufvudet ännnu dju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
