Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik, ty det var han, kunde knappt tala af
glädje. Nordbons känslor storma icke, men de äro
därför lika djupa. Det nordiska lynnet är likt in*
sjön i dess skogar, det drager sig tillsammans till
is, när olyckan, som är vinterkyla, breder sig
där-öfver, men när lyckan åter ler och glädjen
återkommer, då smälter isen, och vårens blommifr nicka
kring stranden lika sköna som förr, och himlen
speglar sig i dess böljor lika blå, lika ren som
någonsin.
»Ja, jag är här», sade Erik och vände sig åt
sidan, liksom om han skämts för att vara där han
var.
»Hur står det då till på Ronäs?»
»Det vet jag icke; jag lämnade gården samma
dag som herr Carl.»
»Och hvarför?»
»Hm . . . hm», stammade Erik, »jag trodde,
jag fruktade att . . .»
»Nå, min vän, hvad fruktade du?»
»Hm . . . jag tänkte, att . . . men det var dumt
tänkt, det ser jag nu . . . jag tänkte, att ni kunde
behöfva en god vän, en karl att lita på; när jag
kom till Stockholm och fick höra, att herr Carl
dragit öfver till ryssen, så tänkte jag, att då
be-höfver han bättre än någonsin ett ärligt hjärta, och
se därför gaf jag mig af . . .»
»Hederlige Erik!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
