Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort, stod jätten där lika lugn och orörlig, som han
stått där hela tiden. Han for blott med den grofva
handen ett par gånger öfver ögonen. Det såg nästan
ut, som om han gäspat. Den som dock såg
närmare efter, kunde hafva sett huru det glänste
som smält rimfrost på uppslaget af hans
sjömanströja. Hans ögon hvilade fortfarande på mannen i
sängen.
Ett leende, fullt af kärlek, spred sig öfver
dennes ansikte, när hans ögon fästes på jätten.
»Hvass», sade han, »du trogne, redlige vän från
barndomsdagar, gif mig din hand! Du har varit vid
min sida både i nöd och lust, både i storm och lugn.
Jag tror du gråter, gamle gosse ...»
»Fy f-n, jag skulle ej så säga», mumlade jätten
och spottade ut tuggbussen, hvarvid åter ett ljud
som af en snyftning hördes, och när han åter vände
sig om, kunde man tydligt se, hur han kämpade
med tårame.
»Gud välsigne dig, Hvass», återtog hans döende
herre, »och tack för allt hvad du haft ospardt för
mig, din trohet, din redlighet, din kärlek!»
»Bara skräpet», snyftade Hvass.
»Tack, tack, men nu skall du icke sörja efter
min död; ännu kan du verka något här i världen.
Mariannas barn, Hvass, Aurora . . . glöm ej henne ...
Carl, den mannen kan du lita på som guld. . . .
Helsa Pålsson, Hvass; detta väntade vi oss icke, när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
