Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi skildes, men Guds vägar äro icke våra . . . Gud
välsigne er alla!»
Nu blef det åter tyst i rummet. Men Hvass
höll förfarande sin herres hand i sin och tog ej sina
ögon från hans ansikte.
När morgonen kom, var hans herre död.
18.
Pröfningen.
Det var tyst på kyrkogården, tyst och
högtidligt, som det alltid är, där de döda hvila i ro.
Den gamla kyrkan stod där, sträckande sin spira
mot himlen och talande på sitt tysta språk om den
gode Gudens kärlek, som samlar allt i sin famn,
och grafstenarne och träkorsen lågo i ring kring
hennes fot, liksom goda tankar, milda böner till
Allförbarmaren om försoning och frid för dem, som
hvilade därunder.
Himlen var ren och klar, och alla små stjärnor
blickade så vänligt ned till den mörka jorden, öfver
den hvita kyrkan och de många grafvarna, som om
de velat säga: vi äro budskap från den gode Guden;
han ser dig, han hör dig; tro, hoppas och bed!
Där borta under skuggan af en väldig tall
ligger en nyss igenskottad graf, och invid den står
en man med mössan i de hopknäppta händerna och
hufvudet nedböjdt mot bröstet. En tung suck fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
