Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 och 4 maj, — natten efter den olyckliga dag,
då ryska flaggan hissades på Sveaborg. Vi
påminna oss, huru Carl Hinderssön stod i begrepp
att utföra en djärf handling, den att spränga den
med krut fullastade Styrbjörn i luften och sålunda
på något sätt häfda den svenska hedern, men att
han misslyckades, att en förrädisk dolk träffade
honom just i det afgörande ögonblicket.
Det var grefve Peyran, som den gången hjälpte
ryssen, då likväl mera för sin egen skull än för
fiendens. Grefven insåg mer än väl hvem som
stod mellan honom och hans lycka, och att
undan-rödja denne var vilkoret för att uppnå denna lycka,
och aldrig hade någonsin för en försmådd älskare
förhållandena länkat sig så gynsamt att utan
minsta sken af brottslighet vinna sitt mål. Den hand,
som förde mordstålet, var en öfvad hand, men
ögonblickets gripande vikt, faran att förlora en sekund
utöfvade dock ett visst inflytande på denna hand.
Armen, som höll facklan, träffades väl, och vapnet
inträngde i bröstet, men det nådde icke hjärtat,
som var beräknadt.
Facklan föll ur Carls hand och slocknade i en
ström af blod, och mördaren försvann. I den
sinnesrörelse, hvari han befann sig, märkte han icke,
då han skyndade från fartyget, en mörk skugga,
som tycktes nalkas detsamma. Det var Erik, den
olycklige, förskjutne, utkastade Erik, han som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
