Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40.
Carl och Aurora.
Bakom den lilla byggnaden var en hage, och
där bortom skogen, och äfven där var det
midsommar, och ljumma fläktar kommo vesterifrån, dröjde
en stund hos de små blommorna, som böjde sina
hufvud till tecken, att de förstodo vindens
hviskning, och foro sedan vidare och vidare.
Hit förde Carl Aurora, och här vaknade hon
åter till lif ur den domning, hvari hon fallit. Efter
den hårda strid hon genomkämpat, efter all denna
pinande oro, hade där inträdt ett ögonblicks ro,
som när båten från det stormande hafvet kommer
in under en klippvägg, där vågorna gå stilla och
afspegla solen, fast böljan ännu är grumlig af
hafs-svallet. Carls uppträdande gjorde med ens allt
klart för henne, men det uppställde för henne äfven
nödvändigheten af . . .
Vi påminna oss hennes beslut om dagen, när
hon genom Hvass fick veta den förfärliga
sanningen, att hon var en mördares, en mordbrännares,
en förrädares dotter. Hos en kraftfull ande, sådan
som Aurora, var detta beslut oryggligt. Och
likväl älskade hon Carl, älskade honom med den
första kärlekens varma tro. Men denna kärlek
kläddes i sorgedok, det var ett musselskal omkring den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
