Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 SUNE HÅRDSSONS ÄP’VENTYR.
förspilla den, samt att ej glömma alldeles bort det
hem, der hans hjertas vän bidade återseendets glädje,
och han sjelf, doktorn, med ifrig längtan motsåg den
dag, då han i den återkommande skulle få helsa sin
måg såsom vida öfverlägsen i högre vetande.
Angela visade sig värdig att vara en filosofs dotter.
Hon var så blek, och ej kunde hon hindra de förrädiska
tårarne att bana sig väg, men hon log igenom dem
så mildt, och hennes smék var så innerligt, så signande,
att det uttryckte långa, varma böner för den bort-
dragande älsklingens väl.
Sune var ock i en sinnesstämning, som pröfvade
själsstyrkan. Han slöt den sorgsna i sina armar så
fast, som skulle han velat trotsa hela verlden att taga
henne från honom, och med ömma ord ingaf han henne
hopp om en ostördt lycklig framtid. Men sjelf kände
han sig underbart stark och lugn, sedan beslutet om
afresan väl en gång var oåterkalleligen fattadt, och
oupphörligt häftades hans blickar vid stjernringen, på
hvilken han nästan aldrig tänkt under de sista veckornas
sällhetsrus.
Da det led mot aftonen, sade Angela: »Dig minnes
jag beständigt, och den lilla ringen påminner mig ock
allt jemt, att jag är din. Så må.äfven du bära ett
tecken, att det icke blott är de högre regionerna, som
hafva ansprak pa dina tankar, utan att dessa måste
någon gång följa jorden åt och sväfva kring mig.»
Dervid lade hon kring Sunes hals en snodd med
gyllne las. »Nu, min irrande riddare, går du dock
ständigt i mina snaror, ty jag har mitt hår lindadt
kring dig; och låset når ned till ditt hjerta; på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
