Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2SS
NITTONDE KAPI T LET.
trädde. Det är, så tror jag, höjdt öfver alla tvifvel, att den
nordiska sången står ensam i sitt slag, hufvudet högre än alla sina.
medtäflare. I Amerika efterlefva vi så godt vi kunna denna
öfvertygelse både vid de svensk-amerikanska läroverken och annars.
Vi äga rätt goda manskvartetter och körer, ehuru jag har märkt,,
att det är svårare att upprätthålla känslan för det nationela i sången,
sedan hvart och ett af våra större läroverk äger sitt musikaliska,
konservatorium. Det nationela, det folkliga, den där doften från
furuskogarna i nordanland, se, det är alltsamman ofta för enkelt
för tonkonstens officiela målsmän, ehuru vi lekmän aldrig fa höra
något, hvilket så tager våra hjärtan fångna som dessa omedelbara
utgjutelser af folkets och naturens ande, sådana som vi återfinna
dem i nordlandens nationela sånger och folkvisor. Hvarför lefva
t. ex. »Hör oss Svea» och »Brudefærden» och många af den
produktive Lindblads tonskapelser, sedan man i ett fjärdedels sekel
gjort sitt yttersta att sjunga ihjäl dem? Jo, därför att det sant
sköna är odödligt, därför att det som målar det djupaste, det bästa
i människans inre värld alltid finner sympati och väcker återklang
i våra hjärtan. Det är också väl, att studentsången i Sverige har
sitt högkvarter i Upsala och Lund och ej i Stockholm, där
musikaliska akademien och andra patricier i tonernas värld snart
måhända skulle förneka oss den andliga kost, af hvilken vi som folk
och fosterlandsvänner ändå må allra bäst. Men jag glömmer ju
alldeles bort ämnet. Vi äro ju på väg till Upsala, vi fyra
svenskamerikaner. Två af sällskapet äro prästmän, en är en rik
affärsman, en läser på sin kandidatexamen. Vårt samtal blef snart fritt
och otvunget och handlade, som ju naturligt var, om Amerika och
Sverige. Att vi gjorde mycket fria jämförelser faller af sig själft.
Så började vi omtala anekdoter och kvicka infall, hvilka vi hört
och läst. Jag vet icke hvarför, men man behöfver emellanåt sådant
där att krya upp lifsandarna med. Att vi amerikaner i Sverige
skulle tala om prins Bernadotte, var ju helt naturligt. Några af
Stockholms-kvickheterna med anledning af hans giftermål kunna
kanske roa mina unga läsare i Amerika. Här är en: »Nu har det
blifvit en bro mellan kungen och folket, och hon heter Munk-bron.»
Här är en annan: »En vanlig person betalar tio öre för en munk,
men prins Oskar betalade en krona för sin Munck». Ännu en:
»Prins Oskar lutade åt katolicismen så mycket, att han ändtligen
ville ha en munk.» Att vi alla tyckte om prinsen, den populäre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
