Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ SVERIGE.
355
sig icke vilja begå eller åtminstone vilja uppskjuta begåendet af
Herrens nattvard, är ett rent oting, och en sådan bör naturligtvis
icke konfirmeras. Hvad som sålunda följer af själfva
konfirmationens väsen, det ligger ock antydt i vår handbok. Icke nog med
att handboken, såsom nyss nämndes, ställer de båda akterna i
omedelbar yttre förbindelse: hela det om konfirmationen handlande
kapitlet har till öfverskrift: »Huru förhållas bör, då ungdomen första
gången skall begå Herrens hel. nattvard»; sedan talas, vid
anvisningarna om hvad som bör föregå konfirmationen, alltjämt om
»nattvardsungdomen», »nattvardsbarnen», och konfirmationslöftena
utmynna däri, att konfirmanderna förbinda sig att »troget söka sin
frälsare i hans heliga nattvard». Att vilja konfirmeras utan att på
samma gång hafva den bestämda afsikten att begå H. h. nattvard,
det är följaktligen något som står i bestämd strid med vår kyrkas
i handboken uttalade uppfattning af konfirmationen. Och där någon
har samvetsbetänkligheter mot nattvardsgången, där måste vid
minsta eftertanke dessa betänkligheter rikta sig äfven mot
konfirmationen. Om de detta icke göra, så beror det på en uppfattning
af konfirmationen, som är skef och icke står utan samband med
den myckna skefhet och oklarhet i denna sak, som under
protestantismens utveckling, efter hvad vi ofvan sett, ofta förekommit.
Vore konfirmationen en handling, som hade till hufvudsyfte att
kontrollera det uppväxande släktets kristendomskunskap eller att
låta de unga uttala sin bekännelse till den kristna tron eller
personligen förnya dopförbindelserna eller dylikt, då kunde den skiljas
från nattvardsgången; men nu är den — och det skimrar, trots
relativ otydlighet i öfrigt, ständigt igenom vår konfirmationsritual
— just jämt nattvardsadmission och förlorar därför utan påföljande
nattvardsgång sin egentliga betydelse.»
»Den personliga trosöfvertygelsen är däremot en punkt, som
ofta bereder en samvetsgrann konfirmator mycken nöd. Till
belysning af denna punkt mån I därför tillåta mig säga några ord, som
åtminstone endels icke hafva annat anspråk än att vara »tankar
till eftertanke». Uppenbart är, att om en konfirmand visserligen
förklarar sig beredd att aflägga konfirmationsbekännelsen, men på
samma gång förklarar, att han icke med sin personliga tro omfattar
hvad han bekänner, någon admission icke kan komma i fråga. Och
lika uppenbart är, att ett osedligt lif omöjliggör konfirmation, där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
