Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ SVERIGE.
463
Nissa-ån. Jag minnes den älsklige gamle, som mottog mig med så
stor vänlighet. Jag ser hemmet med spisen och rökpipan med det
långa skaftet och porträtten på väggarna af hans vördade son,
sonhustru och barnbarn, hvilka alla voro honom så outsägligt kära.
Se, där står kaffebordet redan dukadt. Det ser så nätt och snyggt
ut. Vi åto af de läckra småländska smörgåsarna och njöto af den
kropps- och själsuppmuntrande dryck, som kallas kaffe, allt under
lifligt samspråk. Jag var både öga och öra, och kanske icke så
litet tunga heller. I hörnet stod en stor vacker silfverkanna. På
den lästes orden: Till skollärare E. Johansson för 33 års nitisk
tjänst. Ett porträtt af farfar ville jag hafva. Det skulle jag gärna
fa. Den gamle hade intet kvar utom ett som hängde på väggen,
men det kunde jag få. »Ja, men ramen med då», sade jag på
mitt amerikanska sätt. Ja, gärna, det gick nog an. Och här
står den nu framför mig på skrif bordet. På dess baksida läses:
»Emanuel Johansson, Villstad, Lilla Markås, den 22 augusti 1890.»
Men där bredvid ligger ett sorgkantadt bref. Den gamle fick fira
jul i himmelen. »Den i8:de kom telegram, att pappa natten till
den dagen insomnat. Sjukdoms- och dödsbudet kom ganska
oväntadt — tomheten obeskriflig — han har det dock för Jesu skull
godt hemma hos Herren.» — Det var således ett afsked för alltid,
här på jorden, när vi så ifrigt och varmt tryckte hvarandras händer,
den älsklige, krye gamle och jag, hans sjuklige Amerika-släkting. —
Jag vallfärdar i tanken till den rödmålade stugan, nu så alldeles
tom, till de två graf kullarna därborta på den vackra kyrkogården,
hans och hans makas, och där vill jag plantera en evighetsblomma
samt sjunga, fastän ögat tåras och rösten dämpas:
»Jag längtar hem I Ett fartyg går mot hamnen,
En flod mot hafvet ner,
Och barnet ilar gladt i modersfamnen,
Jag vill ej heller mer.
Ack, världens lust och kval ej mycket väger
Det har fördunstat allt — och kvar jag äger
Blott trenne ord — jag gömt i hjärtat dem :
»Jag längtar hem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
