Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49°
. FYRTIOTREDJE KAPITLET.
lösning. För hundra år sedan voro vi i Amerika ett lyckligt folk, mycket lyckligare
än nu, med mycket mindre faror än nu. Då fanns icke en enda rik människa i
Amerika — och icke en enda fattig heller. Men tyvärr, civilisationen för med sig
den förbannelsen — ty det kan icke kännetecknas med andra ord — att rikedomen
småningom kommer i några fås ägo och fattigdomen blir den stora mängdens arfvedel.
Men all aristokrati är okristlig. Det finnes i våra lexikon intet ord, som är
okristligare än ordet aristokrat. Ja, när man ser, huru civilisationen gillar aristokratien —
en aristokrati utaf ett halft dussin olika slag — frågar man sig med häpnad: Huru stor
makt har Kristus i kristenheten, och huru långt har kristendomen hunnit utveckla
sig i de kristna länderna? Kristus tog på sig en tjänaregestalt. Men vi, som
bekänna Kristus, vilja alla vara herrar. Vi i Amerika måste stå hvarandra närmare,
än de olika folkklasserna i Europa göra, och därför hafva vi måhända sett denna
fråga på närmare håll än många andra. Att endast teoretisera och från en
predikstol, halfvägs upp i himmelen, diskutera den sociala frågan — det är lika nyttigt
som att ösa vatten på en gås. En sak förgätes alltför ofta, när man diskuterar denna
fråga: fattigdomens verklighet och ryslighet. När man är fattig, är det icke nog med
att man saknar många jordiska förmåner med afseende på det dagliga lifvet
och dess njutningar, som de rike hafva; nej, det värsta i fattigdomen är, såsom vi
se i Amerika, att den fattige är aktad för mindre än ingenting. Det som upprör
världen nu är icke, att den rike har sex rätter till middagen och den fattige blott
en; utan det som upprör världen är, att den rike är en människa och den fattige
är den rikes hund. Ja, det är detta som nu upprör världen, såsom vi se i Amerika.
Men därigenom att bildningen blifvit allmän, därigenom att människovärdet blifvit
bekant äfven i de lägre samhällslagren, har den fattige börjat inse sin ställning; han
har begynt skaka på sina bojor och fråga: »När skall jag bli dem kvitt? Närskall
jag fa vara en person, äfven om jag icke kan gå klädd i purpur?» Så gestaltar sig
saken för oss i Amerika. Och det bekymrar oss mycket att se, hurusom
tidsriktningen synbarligen äfven hos oss är den motsatta: den rike blir stoltare för hvarje
dag, den fattige alltmera olycklig. Gud allena vet, huru det skall sluta.
Emellertid, såsom jag yttrade i början, det som nu särskildt gladde mig var att
finna, att frågan här framställts med afseende på prästerskapets förhållande till denna
viktiga tidsrörelse. Då synes det för oss präster i Amerika såsom vår största fara,
att äfven vi hålla på att blifva aristokrater. Det ligger någonting besynnerligt i ett
ämbete, hvilket som helst; det ligger någonting besynnerligt uti själfva prästrocken
och prästkragen, som gör, att jag för min del, hvarje gång jag tager dem på, nästan
bäfvar. Ty det kännes, såsom om det komme en vägg mellan mig och mina
medmänniskor, så snart jag får på mig andra kläder än folk i allmänhet. Men det är
väl en amerikansk svaghet, som jag egentligen icke borde nämna. Medlemmarne af
denna konferens se dock, att jag är lika prästerligt klädd som någon annan.
Emellertid, det finnes ingenting — det är vår erfarenhet i den nya världen — som
utbreder socialism i ond mening så fort som ett högmodig, aristokratiskt prästerskap,
hvilket ställer sig långt ifrån folket och från denna aflägsna synpunkt diskuterar
och teoretiserar öfver huru den fattige har det — utan att någonsin själf taga på
sig den fattiges röck eller känna hans börda. Därför böra vi präster bedja Gud om
nåd att fatta vår höga uppgift på det rätta sättet, nämligen så att vi på ena sidan
sätta predikstolen så högt, att den som står där känner frälsarens kärlekshjärta
pulsera, men å andra sidan äfven så lagt, att änkans tårar och hennes klappande hjärta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
