Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ 5 VERIGE.
491
som är hardt nära att förtvifla, och det fattiga barnets nöd, där det vandrar barfota
på gatstenarna, måtte kännas också för dem som stå i predikstolen. Vi böra fatta
vår uppgift såsom evangeliske prästmän så, att vi icke få finnas till för vår egen
skull — ja, om någon medlem i samhället icke får äga sig själf, är det den
evangeliske prästen. Han måste vända det ena örat till den kärlekslike frälsaren och
lyssna till honom, medan han med det andra örat uppfångar de missljud synden
åstadkommit. Och framför allt böra vi fatta vår uppgift så, att vi skola vara det
element, som håller de rike stången. Det behöfves i sanning icke, att de rike få
hjälp i världen. De reda sig själfva. Det behöfves icke, att de mäktige få målsmän.
De hafva målsmän nog. Men de som behöfva målsmän i slutet af det nittonde
århundradet — det är den fattiga, öfvergifna massan, som vi visserligen äro villiga att
tala vackert om, men ofta icke äro hågade att hjälpa i ord och gärning, när
det kommer till själfva saken. Vi anse således, att den kristlige evangeliske prästen,
liksom Herren Jesus, då han var i sitt kötts dagar, måste vara det fattiga folkets
närmaste vän — icke så, att han talar till den fattige med nedlåtande högdragenhet,
när han räcker honom en beta bröd eller talar till honom ett uppmuntrande ord;
utan så, att han går ned i den fattiges stuga, sätter sig på hans omålade bänk, fattar
sin fattige broders hand och talar tröstens ord till honom, såsom en broder tröstar
och hugsvalar den andre. Och vår erfarenhet är den, att när den evangeliske prästen
fattar sin uppgift från denna synpunkt, får han cn makt bland människor, som ingen
annan människa äger. Ja, det finnes icke något ämbete så högt som den
evangeliske prästens. Många gånger hellre vill jag vara en fattig evangelisk lärare än hafva
ett högt ämbete i denna världen. Jag har varit i tillfälle att försaka sådana ämbeten
i Amerika för att få vara en lifthersk präst; men jag känner här i Sverige i sommar,
att jag aldrig haft tillfälle att blifva någonting så högt, som när jag i följd af min
moders bön blef präst i den lutherska kyrkan. Därför säger jag: det gläder mig
innerligt att finna, att prästerna i Sverige lefva med vakna ögon och varma hjärtan
och att de satt på dagordningen att diskutera, huru de skola bäst ställa sig till denna
fråga, som hvar och en måste se i ansiktet. Jag önskar ock af allt hjärta, att den
gode Guden måtte hålla sin välsignande och beskyddande hand öfver det lilla kära
Sverige, som egentligen vet så litet om de stora striderna, som utkämpas i
mänsklighetens lägre lager uti de stora kulturländerna. Sverige är ett lyckligt land. Ty
det finnes icke så mycken verklig fattigdom i Sverige, som Sveriges fiender säga;
och den fattige i Sverige är icke så tryckt, som den fattige i andra länder. Jag har
tillbragt tre månader här; och jag har därunder icke på långt när sett så stor fattigdom
här i »det fattiga Sverige» som i Amerikas rikaste storstäder. Och därför må vi af
hjärtat tacka Gud.
Innan jag slutar, må jag nu blott uttala min tacksamhet till konferensen, därför
att den haft tålamod med dessa mina osammanhängande anmärkningar.»
Mina ord refererades både riktigt och oriktigt i såväl Sverige
som Amerika. Socialist-tidningen smickrade mig med att säga,
att mitt anförande bevisade, att en blind höna kunde också hitta
ett korn. I Amerika klandrades jag, emedan fattigdomen här
jämfördes med den i Sverige på ett sådant sätt, att de stora städernas
elände i Amerika framhölls såsom öfverträffande det som finnes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
