Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
FYRTIOTREDJE KAPITLET.
»Aristokrat, det är det sämsta ordet vi känna till i Amerika», sade han, »och
det värsta af allt är, när prästerna bli aristokratiska!» Det föreföll, som om några
närvarande »Kristi kavaljerer» ej sutto rätt väl på sina platser. »Ingenting finnes»,
dundrade talaren vidare, »som så utbreder socialismen som ett högfärdigt prästerskap».
Han erkände uppriktigt, att han själf bäfvade hvar gång han tog på sig prästrocken.
»Det är, som om på samma gång ämbetsmannamässigheten och högfärden ville fara,
i mig!» »Men bort med allt detta», sade han och tillade med en vacker bild:
»Vi skola ställa predikstolen så högt, att vi kunna höra Jesu hjärta slå; men
på samma gång så lågt, att vi själfva kunna fatta arbetarens grofva, valkiga hand!»
»Låtom oss icke tro», fortsatte han, »att vi präster äro till för vår egen skull;
nej, vi äro till för de fattiges skull; vi äro till för att tillsamman med dem hålla de
rika stången. Dessa, de rika — ja, de ha nog målsmän oss förutan!»
»Och», utropade han till sist, »här gäller att ej endast tala till folket; ord och
fraser ha vi, Gudi klagadt, nog af. Nej, vi böra gå ned till folket, lefva dess lif,
bli ett med detsamma. Då först skola prästerna bli en makt».
Med dessa ord slöt pastor Swensson, och den tanken fick man, att likna de
svensk-amerikanska prästerna honom, så besitta de en schwung, en förmåga att »ta
folk», som våra präster i regeln sakna.
Jag är naturligtvis skyldig korrespondenten ett hjärtligt tack
för hans vänliga omdöme om mig personligen, men det som roat
mig är, att jag, som aldrig förr än i somras varit till sjös, såg ut
som en gammal sjöbuss och att den välvillige korrespondenten i
mig, som aldrig skjutit så mycket som en rapphöna, såg en
»rödskinnens besvärjare!»
Men omdömet om mina vördade ämbetsbröder i Sverige är
oriktigt. Det har varit mig unnadt många gånger förr att i min
verksamhet som talare erhålla bifall, men ett hjärtligare och
allmännare bifall, än Sveriges präster skänkte mig denna förmiddag
i Blasieholmskyrkan, har jag knappast någonsin varit föremål för.
De präktige, erfarne männen där kände tydligen med mig, att den
sociala frågan för visso är tidens viktigaste och mest svårlösta
problem.
Jag träffade vid konferensen våra bröder från
Augustana-synoden, nu präster inom statskyrkan: Setterdahl, Berggren,
Lagerman och Ljungberg. Pastor Lagerman längtar åter till den
nya världen. Han syntes vara långt friskare än under sin vistelse
i Amerika. Kyrkoherden Setterdahl är sig i det närmaste lik, endast
äldre, mera lutande och något mera fetlagd. Jag hade nöjet att
äfven träffa hans fru och barn, och då jag med sonen Ansfrid
började språka om en ung mans utsikter i Amerika, lyfte han
pekfingret hotande och sade hälften på skämt och hälften på allvar:
»Akta sig, om pastorn narrar min son till Amerika».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
