Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
IV.
Hvi blir i hviskning hvarjo ord förnummet?
Hvi dessa smygande och tysta fjät?
På sin förvandling väntar här i rummet
Ett stackars ensamt, jordiskt majestät.
På vissnad panna stora pärlor glida,
Men själen är att släppa stoftet sen
Och ryggar än för språnget i det vida,
Som droppen skälfver ytterst på en gren.
Och dock det bör ej kännas tungt att vandra,
Se’n lycka, makt och ära gått förut.
Du är så arm, Christina Alexandra,
Då skådespelet lider mot sitt slut.
Med klangen af ditt sista guld förstummad
Vardt smickrets flöjtton, dina skalders röst.
Nu dör af legda främlingar försummad
Hon, som sin tron haft rest i svenska bröst.
Hon hör ur töcknet af en dunkel dvala,
Hur re’n man skiftar hennes egendom,
Hur kardinaler lågt och ifrigt tala,
Hur klockor ringa i det stora Rom.
Än nattens febersyn alkoven fyller:
Se, hur de skymta i hvarandras spår,
Allt från den höge med ett blodigt kyller,
Till glömda tjenaro från späda år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
