Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
»Vid lampan sitter du till dager ljus
Oeh på ditt papper bygger torn oeh hus
Och låter härar tåga, fästen falla,
Ändock jag mången svartögd fästning vet,
Beredd att gifva sig i hemlighet
För dig, som de »den vackre svensken» kalla.
»Förlåt, jag ser du rynkar pannan re’n,
I ordning strax att ställa till en scen
Som sist för Lauretta till exempel.
Säg ej igen du bryter vårt förbund,
Så skall jag dygdig bli af hjärtans grund
Och tråka genom dina gamla tempel.»
Vid Coliseum nu de båda stå,
Det kvällas hastigt, mörkret faller på,
En tung kaross med dån om hörnet svänger.
Omkring de svarta fålar spraka bloss,
Som åkte Hekate från Erebos,
Och präktigt klädd en neger bakpå hänger.
De se liksom pä bakgrund af en dröm
I fackelskenets purpurröda ström
En kvinna, skön att kunna helgon fresta.
En ros, som i juvelprydd hand hon höll,
I samma ögonblick på Dahlberg föll,
Och vagnen var försvunnen i det nästa.
Den unge krigarn strök med handen lugnt
ifrån sin kind en liten blodig punkt,
I det han sig till följeslagarn vände:
»På rosen satt en tagg som rispat mig.
Tag detta som en varning, akta digl
Här är stiletten kyssens nära frände.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
