Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7?>
Det är ju de samma ögon blå,
Den samma hvitgula luggen
Och samma seniga armar också,
Som gett de förfärliga huggen,
Då luften af smatter och hurra var full
Och rader af röda rockar
I rusande anlopp stångades kull
Af Smålands raggiga bockar.
Men i ett nu han förgäter allt
Hur stormande hjärtat klappar
Inför en reslig och smärt gestalt
I rocken med messingsknappar!
Mot pampen lutad, på gammal sed
Kung Carl sin hand honom räcker,
Och böjd öfver älghudshandsken ned
Med kyssar han handen betäcker.
Han känner hur afund har skött sitt spel
Hos hjälten den fångne att svärta,
Hur lömskt de uttydt hvart menskligt fel,
Förtalat hans redliga hjärta.
Ett enda ord är tillräckligt strax
Att väcka de flydda tider:
»Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
Så fick jag dig åter omsider!»
Så drömmer den fångne. Hjulet står still,
Han lefver bland blåklädda troppar.
Det bräddfulla hjärtat blott brista vill,
På kinden så varmt det droppar.
En vindstöt — i fönstret en hvinande skräll !
Ur sina syner han spritter.
1 fängslet på Frederikshavns knstell
Allena vid svarfstoln han sitter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
