Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så i botten mist sina illusioner, kände knappast
längre någon lust att sjunga — allra minst om det
som rörde sig inom dem själfva. Det blef
mattheten dagen efter ett rus; man blygdes öfver
nattens glasklang och ordflöde. Man hade drifvit
saken till sin spets och misslyckats; nåväl, låt oss
tala om någonting annat, och framför allt — låt
oss låtsa som om ingenting händt! Man kom
in i den vana att skilja på teori och praktik, på
lif och lära, hvari just reaktionen består.
Under dessa förhållanden växer en ny
generation upp och träder in i litteraturen. Den dyker
först upp i Uppsala-kalendern Isblomman samt visar
sig därefter i de mera bekanta Sånger och
berättelser af nio signaturer och Sånger och berättelser
af sju signaturer (1861—65). Det är de unga
medarbetarna i dessa publikationer, signaturerna,
som de blifvit kallade, som sätta sin litterära prägel
på 60-talet, delvis äfven på 70-talet, och det är
hos dem man således bör söka det nya.
När man genomläst dessa rimmade och
orimmade bagateller, som fylla kalendrarna, när man
genomdurkat dessa små poem och prosabitar,
hvilka nästan alla så innerligt likna hvarandra,
när man sonderat detta nästan ständigt lika jämna
och genomskinliga vattuflöde från utspädda
källdrag och när man undantagit en enda af dessa
författare, Snoilsky, utbrister man i ett häpet: är detta
ungdom, är detta en poetgeneration, som börjar?
Dessa unga män vilja ju ingenting, de ha
ju ingenting att säga, man förstår knappt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
