Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synliga världen ensamt existerar; eller män, för
hvilka den osynliga är den enda. De sakna den
personligt fördjupades originalitet och makt att
fängsla, och de representera ingenting annat än
medelmåttan och den alldagliga människan. Deras
känslor hafva vi knuffats med i alla dåliga böcker,
deras tankar hafva vi sett förr, och deras lifs
banalitet lämnar oss likgiltiga. Hvad ha vi att
göra med små formtalanger, som aldrig tagit ett
steg ut i det okända, som aldrig vräkt det
traditionellas barlast öfver bord för att låta de
obekanta farvattnen svalla mot stäfven! Och dock
händer det stundom, att deras verser gripa oss.
Det är, när de själfva för ett ögonblick vakna
upp, när de hinna fram ur den gröna och leende
skog, i hvilken de håglösa och sorglöst hvisslande
vandrat fram sina dagar, och plötsligt stå inför
perspektiv, som öppna sig, och vidder, som blåna.
Det är, när de själfva för en minut tagas af
lifvets djupögda allvar och inse sin tillvaros
betydelselöshet och sin gärnings intighet. I dylika
ögonblick kan i deras eljes så glatta och tunna
versrader bryta fram en klang af melankoli, en
ton af svårmod, som verkar starkt och
beklämmande.
Edvard Bäckström, den elegante, men en
smula innehållstomme virtuos, som skref Långt
bort! blef i dylika stunder den solnedgångens
oändligt själfulle poet, som diktat Elegierna.
Dödskänslans oro och feber gaf också hans vers en
sällsam skälfning:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
