Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dekadansen i den svenska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvar gång ett slut vi ana,
min älskling, mildt du säger
att, huru gladt vi svärma må och brinna,
likväl jag på min bana
ej någon framtid äger
och aldrig skall till dig och lyckan hinna . . .
I dylika utsökta versrader, med svårmodig
konst sammanflätade under mörka klarögda
timmars hopplöshet, darrar ett stråkdrag, som kan
föra till tårar.
Den eljes litet slickade och sötaktige
Klock-hoff kan under sådana stunder låta oss skymta
fysionomien af en drömmare med helt modern
innerlighet och finhet.
De vackra, men af fullkomlig brist på
karaktärsteckning lidande poetiska berättelsernas
författare, Ernst Björck, kan också han i en
visas vemodstanke, i några melankoliska strofer
om astrarna, höstens stackars doftlösa blommor,
få fram ett mer personligt tremulando.
Och äfven C. D. af Wirsén var, hur otroligt
det än låter för dem, som endast känna till hans
senare, ansträngda och nästan ständigt falskt
klingande lamentationer, en älskvärd och vinnande
poet i sin första ungdoms sorgsna stunder. Den
gången var han katolik, och hans tunna sång
steg vackert och svagt doftande som korgossens
rökelse mot spetshvalfven eller knäföll hängifvet
och stilla inför en gammal Maria. Senare har
han ju blifvit ortodox lutheran och specialist på
augsburgska bekännelsen. Men som ofta vid dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
