Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässanslitteraturen och dekadanskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emot vi vilja inlägga en allvarlig protest. Vi tilltro oss
visserligen icke att fälla något allmänt giiligt omdöme,
om den naturalistiska skolan verkligen har rätten på sin
sida emot den gamla konventionella romanformen, hälst
vi måste erkänna oss icke äga någon bekantskap med
Zolas efterhärmare, hvilka uppgifvas frigöra sig frän
kompositionens viktigaste lagar och anse det vara tillräckligt
att i en roman lämna en serie af analyserade bitar, knappt
genom en märklig tråd sins emellan förenade. Men huru
man kan påstå, att man icke har skäl att till dessa räkna
August Strindberg är för oss alldeles obegripligt. Ty,
hvad är väl detta August Strindbergs vidriga arbete annat
än en serie af analyserade bitar, utan ringaste
sammanhang och utan annat, åtminstone skenbart ändamål än
att med ungdomligt öfvcrmod fördöma allt omkring sig.
Hela detta skriftställeri förefaller icke olikt, då okunniga
ungdomar roa sig med att stampa i rännstenama för att
med det orena vattnet nedsmutsa förbigående.
Det är möjligt, att vi misstaga oss, då vi tro, att bland
de viktigaste villkoren för #n verkligen värdefull roman
äro: att den är upplysande, förädlande, roande eller
gisslande mänskliga fel och dårskaper. Den bör således vara
byggd på sedlig grund. De framställda händelserna
kunna vara diktade eller hämtade ur det verkliga lifvet,
men i förra fallet böra de vara sannolika, i senare
däremot sanna.
Ingenting af allt detta hafva vi kunnat spåra uti
ifrågavarande arbete. Man har sagt oss, att förf själf
studerat sitt ämne, hvilket vi icke heller kunna förneka. Men
att dessa studier hafva varit i hög grad omogna och
vilseledande framgår ur allt hvad han i boken framställer.
Själfva bokens titel: Röda rummet, står där alldeles
betydelselös, utan ringaste samband med innehållet, hvad
åtminstone är vanligt, om också icke nödvändigt. Skall
nu detta vara en efterhärmning’ af benämningen på Zolas
roman l’Assommoir, Fällan, så är det i hög grad
miss-lyckadt. Det är nämligen på krogen, som Zola låter per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
